Djurens anpassningar till livsmiljön

Längst upp står sju djur i en rad, märkta med bokstäverna A till G. I exemplet är det en elefant, en bäver, en kamel, en apa, en hackspett, en tukan och en pingvin. Under dem står sex meningar, var och en i en ram med en tom ruta till höger. Varje mening beskriver en kroppsdel och vad den är bra för, till exempel att puckeln lagrar fett så att djuret klarar sig länge utan mat, eller att vingarna är fenor så att djuret simmar snabbt men inte kan flyga. Barnet skriver bokstaven för rätt djur i rutan. Ett djur blir över.

Här tar serien steget från var djuren bor till varför de klarar sig just där. Meningarna nämner aldrig djurets namn, så barnet måste läsa beskrivningen och jämföra med bilden: vilket djur har en snabel, vilket har en jättestor näbb? Djuret som blir över gör att den sista meningen inte kan lösas genom att bara ta den bokstav som är kvar. Sidan ger ett första möte med ordet anpassning, som kommer tillbaka i biologin högre upp. I Lgr22 för åk 1–3 tar de naturorienterande ämnena upp djurs kännetecken och hur de lever, och den här sidan passar bäst i slutet av åk 2.

Bladet kräver att barnet läser korta meningar på egen hand, så det passar i åk 2 eller som högläsning tillsammans. Skriv ut i färg. Jämfört med sidorna i åk 1, där barnet placerar djur i en livsmiljö, handlar det här om djurens kroppar. Låt gärna barnen hitta på en egen mening om det djur som blev över. Nästa steg är livsmiljörapporten, där barnet ritar och skriver om djur och växter vid sjön.