Pusselbitar ur hundrarutan: fyll i talen

Sex pusselbitar ligger på sidan, var och en i sitt kort, som om de klippts ur en hundraruta med sax: två kvadrater på tre gånger tre rutor, ett L, ett plus och två T-former. En ruta på varje bit är skuggad och bär ett tryckt tal – 76, 62, 22, 17, 50 och 89 på bladet här – och alla andra rutor är tomma med streckad innerkant. Barnet skriver varje tal som fattas genom att utgå från det tryckta: 1 mer åt höger, 1 mindre åt vänster, 10 mer nedanför och 10 mindre ovanför. Ingen hundraruta är tryckt; biten är allt som finns.

Sidan fungerar därför att det tryckta talet kan stå var som helst på biten – i ett hörn, i mitten, längst ut på en arm – så barnet måste gå åt båda hållen från det, ibland två steg i följd och ibland först nedåt och sedan åt sidan. Det är den hundraruta i huvudet som taluppfattningen i årskurs 1 bygger på: 10 mer och 10 mindre hittas utan att räkna, direkt av platsen talet har. En bit vars tal korsar ett tiotal – 89 till 90, 50 till 49 – är den att hålla ögonen på, eftersom ett barn som skriver 88 ovanför 89 har gått åt sidan i stället för upp en rad.

Ett ark, en penna, ett trettiotal tal att skriva. Det här är grundsidan i serien hundrarutans pusselbitar och den rena uppgiften att fylla biten; sidan var passar pusselbiten vänder på den och frågar var en helt ifylld bit hör hemma i en tom hundraruta, och sidan hitta felet trycker bitarna ifyllda med ett fel på varje. En hundraruta på väggen är det enda stöd sidan behöver.